Kvidevitt - vad fan...

Fåglarna hade party inatt! "Kraaaa kraaa kraaa" lät det hela kvällen igår. En sekunds uppehåll mellan varje "Kraaa kraaaa kraaa" som repeterades om och om igen tills klockan var närmare 24. Då tystnade.

Kröp till sängs med ett korsord. Jag äääälskar korsord och har en förmåga att ligga alldeles för länge och klura. "Ett till hinner jag!" tänker jag allt som oftast och är vaken alldeles för länge. Släckte inte lampan förrän vid 1-tiden. Låg och vred och vände på mig en bra stund. Sedan började det...

"Kvidevitt! Kvidevitt!"... Partyprisse nr 2 gjorde entré. Kvidevittandet fick sällskap av andra kvidevitt och pipip och visselvissel. Det hela höll på timme ut och timme in. Borrade sig in i mina hörselgångar tillsammans med väckarklockans sekundvisare som höll takten. Till slut somnade jag halvt hypnotiserad av allt oväsen.

Sju i morse var det dags att kliva upp. Då var det knäpptyst!
Tror jag det, fågeljävlarna var väl helt slut efter allt festande!

Skräck eller förtjusning?

Stoppa filmen vid 2:55. Skrattade så jag grät när jag upptäckte det ;-)
(inte så snällt mot den lilla flickan, men vad gör man om man har taskig humor?)

Disneydags?

Filmen hittade jag via twittrare som länkade till bloggare som länkade till youtube. Är det stöld då? Näääääeee... här kommer den i alla fall hos mig också :-)
Skumt, eller kanske snarare skickligt, att man aldrig lagt märke till likheterna förut..

Mamo

Jag vill tillbaka...

Ann och jag i poolen på Hotel Fourati, Hammamet, Tunisien.

Telefonförsäljare med rätta (knapp)trycket

Jag avskyr telefonförsäljare! Bara för att jag avskyr de så mycket så brukar jag aldrig ge dem en chans att yttra sig över huvudtaget. Jag har haft lite olika metoder att bli av med de men numera säger jag bara "Hej då!" så fort jag konstaterat att det är en säljare.

Fast ibland ångrar jag mig. Som när min bank ringde. Eller min elleverantör. Eller Tele2 som jag vill ha fler abonnemang hos men aldrig orkar ringa.
Men det där "Hejdå!" kommer liksom så instinktivt och aggressivt att jag aldrig hinner reflektera över vem det är på andra sidan luren innan jag vräkt ur mig det.

Igår gjorde jag samma sak. Man hör ju liksom direkt att det är en säljare;

- Är det Susanne jag talar med?
- Jaaa
- Jag heter Tom och ringer från synskadades riksförbund
- Hejdå!
*klick*

Berättade för O att det var från synskadades riksförbund och att jag fick lite dåligt samvete för att jag varit så snabb med att lägga på.

- Vaddå, var han från synskadades riksförbund?
- Ja.
- Var han blind alltså?
- Ja, troligen.
- Men guuud... stackarn.
- Mmmm
- När han äntligen hittat rätt siffror så måste han börja om igen.
- Eh... ja... *asg*

Förlåt Tom, nästa gång ska jag dröja lite längre med att lägga på.

Ett liv i en kartong

Igår började jag rensa min klädkammare. Det blev en aning övermäktigt så jag blev aldrig klar men kom åtminstone en bit på väg.

På golvet i klädkammaren stod en kartong märkt "Farmor Astrid". I kartongen låg gamla foton från ett helt liv och lite till. Jag som barn. Mina föräldrar som ett ungt förälskat par. Faster sittandes i fönstervrån med fötterna uppdragna under en prickig femtiotalskjol. Fest i farmors finrum med tjusiga damer och män som blossar cigarr.

Det finns bilder på min pappa som barn. Och på min pappas pappa. Och på min pappas pappas pappa. Och min farmors mormor.
Det finns bilder på människor som ser ut som hämtade från en Astrid Lindgren saga som sitter framför små torp och dricker kaffe.
Vilka var de? Hur var deras liv? Var de lyckliga? Vad tänkte och kände de?

Flertalet av fotografierna är en bra bit över 100 år gamla och inte alla är märkta med namn och släktförhållanden. Känns märkligt att se människor på gamla bilder som man vet att man har en relation till utan att veta hur.

I kartongen låg också en hel hög med gratulationskort, bl.a. till farmors myndighetsdag och till hennes konfirmationsdag. Jag har inte hjärta att slänga de. Kanske för att hon själv sparat de hela sitt liv och då borde vara en del av hennes liv som var viktigt för henne. Om jag slänger korten slänger jag liksom en del av henne. Det går inte. De ligger kvar och luktar gammalt och unket och blir lite gulare och skörare för vart år som går.

I kartongen ligger också en liten påse med gamla utländska mynt. I en annan påse ligger ett trettiotal nycklar som ingen vet vart de leder. Roligast i kartongen är en gammal dekoktbok med huskurer. Ammoniak mot nästäppa och urin mot kliande eksem är bara några exempel.

På natten drömde jag om farmor. Jag minns inte om vad mer än att det handlade om just den där kartongen och allt som fanns sparat i den. Nu kommer jag aldrig att kunna göra mig av med den.

Mamma berättade en gång att hon drömt om farfar (som gick bort när min pappa var ung), att han kommit till henne och sagt ett nummer. Sedan dess var hon övertygad om att om det numret någon gång skulle dyka upp så skulle det vara på ett lotteri och numret skulle leda henne till storvinsten!
Jag önskar hon hade skrivit ned det där numret för nu är även hon borta och en eventuell vinst med henne! ;-)