Fåglarna hade party inatt! "Kraaaa kraaa kraaa" lät det hela kvällen igår. En sekunds uppehåll mellan varje "Kraaa kraaaa kraaa" som repeterades om och om igen tills klockan var närmare 24. Då tystnade.
Kröp till sängs med ett korsord. Jag äääälskar korsord och har en förmåga att ligga alldeles för länge och klura. "Ett till hinner jag!" tänker jag allt som oftast och är vaken alldeles för länge. Släckte inte lampan förrän vid 1-tiden. Låg och vred och vände på mig en bra stund. Sedan började det...
"Kvidevitt! Kvidevitt!"... Partyprisse nr 2 gjorde entré. Kvidevittandet fick sällskap av andra kvidevitt och pipip och visselvissel. Det hela höll på timme ut och timme in. Borrade sig in i mina hörselgångar tillsammans med väckarklockans sekundvisare som höll takten. Till slut somnade jag halvt hypnotiserad av allt oväsen.
Sju i morse var det dags att kliva upp. Då var det knäpptyst!
Tror jag det, fågeljävlarna var väl helt slut efter allt festande!
tisdag 9 juni 2009
onsdag 20 maj 2009
Skräck eller förtjusning?
Stoppa filmen vid 2:55. Skrattade så jag grät när jag upptäckte det ;-)
(inte så snällt mot den lilla flickan, men vad gör man om man har taskig humor?)
(inte så snällt mot den lilla flickan, men vad gör man om man har taskig humor?)
tisdag 19 maj 2009
Disneydags?
Filmen hittade jag via twittrare som länkade till bloggare som länkade till youtube. Är det stöld då? Näääääeee... här kommer den i alla fall hos mig också :-)
Skumt, eller kanske snarare skickligt, att man aldrig lagt märke till likheterna förut..
Skumt, eller kanske snarare skickligt, att man aldrig lagt märke till likheterna förut..
tisdag 28 april 2009
Ann och jag i poolen på Hotel Fourati, Hammamet, Tunisien.
Telefonförsäljare med rätta (knapp)trycket
Jag avskyr telefonförsäljare! Bara för att jag avskyr de så mycket så brukar jag aldrig ge dem en chans att yttra sig över huvudtaget. Jag har haft lite olika metoder att bli av med de men numera säger jag bara "Hej då!" så fort jag konstaterat att det är en säljare.
Fast ibland ångrar jag mig. Som när min bank ringde. Eller min elleverantör. Eller Tele2 som jag vill ha fler abonnemang hos men aldrig orkar ringa.
Men det där "Hejdå!" kommer liksom så instinktivt och aggressivt att jag aldrig hinner reflektera över vem det är på andra sidan luren innan jag vräkt ur mig det.
Igår gjorde jag samma sak. Man hör ju liksom direkt att det är en säljare;
- Är det Susanne jag talar med?
- Jaaa
- Jag heter Tom och ringer från synskadades riksförbund
- Hejdå!
*klick*
Berättade för O att det var från synskadades riksförbund och att jag fick lite dåligt samvete för att jag varit så snabb med att lägga på.
- Vaddå, var han från synskadades riksförbund?
- Ja.
- Var han blind alltså?
- Ja, troligen.
- Men guuud... stackarn.
- Mmmm
- När han äntligen hittat rätt siffror så måste han börja om igen.
- Eh... ja... *asg*
Förlåt Tom, nästa gång ska jag dröja lite längre med att lägga på.
Fast ibland ångrar jag mig. Som när min bank ringde. Eller min elleverantör. Eller Tele2 som jag vill ha fler abonnemang hos men aldrig orkar ringa.
Men det där "Hejdå!" kommer liksom så instinktivt och aggressivt att jag aldrig hinner reflektera över vem det är på andra sidan luren innan jag vräkt ur mig det.
Igår gjorde jag samma sak. Man hör ju liksom direkt att det är en säljare;
- Är det Susanne jag talar med?
- Jaaa
- Jag heter Tom och ringer från synskadades riksförbund
- Hejdå!
*klick*
Berättade för O att det var från synskadades riksförbund och att jag fick lite dåligt samvete för att jag varit så snabb med att lägga på.
- Vaddå, var han från synskadades riksförbund?
- Ja.
- Var han blind alltså?
- Ja, troligen.
- Men guuud... stackarn.
- Mmmm
- När han äntligen hittat rätt siffror så måste han börja om igen.
- Eh... ja... *asg*
Förlåt Tom, nästa gång ska jag dröja lite längre med att lägga på.
måndag 20 april 2009
Ett liv i en kartong
Igår började jag rensa min klädkammare. Det blev en aning övermäktigt så jag blev aldrig klar men kom åtminstone en bit på väg.
På golvet i klädkammaren stod en kartong märkt "Farmor Astrid". I kartongen låg gamla foton från ett helt liv och lite till. Jag som barn. Mina föräldrar som ett ungt förälskat par. Faster sittandes i fönstervrån med fötterna uppdragna under en prickig femtiotalskjol. Fest i farmors finrum med tjusiga damer och män som blossar cigarr.
Det finns bilder på min pappa som barn. Och på min pappas pappa. Och på min pappas pappas pappa. Och min farmors mormor.
Det finns bilder på människor som ser ut som hämtade från en Astrid Lindgren saga som sitter framför små torp och dricker kaffe.
Vilka var de? Hur var deras liv? Var de lyckliga? Vad tänkte och kände de?
Flertalet av fotografierna är en bra bit över 100 år gamla och inte alla är märkta med namn och släktförhållanden. Känns märkligt att se människor på gamla bilder som man vet att man har en relation till utan att veta hur.
I kartongen låg också en hel hög med gratulationskort, bl.a. till farmors myndighetsdag och till hennes konfirmationsdag. Jag har inte hjärta att slänga de. Kanske för att hon själv sparat de hela sitt liv och då borde vara en del av hennes liv som var viktigt för henne. Om jag slänger korten slänger jag liksom en del av henne. Det går inte. De ligger kvar och luktar gammalt och unket och blir lite gulare och skörare för vart år som går.
I kartongen ligger också en liten påse med gamla utländska mynt. I en annan påse ligger ett trettiotal nycklar som ingen vet vart de leder. Roligast i kartongen är en gammal dekoktbok med huskurer. Ammoniak mot nästäppa och urin mot kliande eksem är bara några exempel.
På natten drömde jag om farmor. Jag minns inte om vad mer än att det handlade om just den där kartongen och allt som fanns sparat i den. Nu kommer jag aldrig att kunna göra mig av med den.
Mamma berättade en gång att hon drömt om farfar (som gick bort när min pappa var ung), att han kommit till henne och sagt ett nummer. Sedan dess var hon övertygad om att om det numret någon gång skulle dyka upp så skulle det vara på ett lotteri och numret skulle leda henne till storvinsten!
Jag önskar hon hade skrivit ned det där numret för nu är även hon borta och en eventuell vinst med henne! ;-)
På golvet i klädkammaren stod en kartong märkt "Farmor Astrid". I kartongen låg gamla foton från ett helt liv och lite till. Jag som barn. Mina föräldrar som ett ungt förälskat par. Faster sittandes i fönstervrån med fötterna uppdragna under en prickig femtiotalskjol. Fest i farmors finrum med tjusiga damer och män som blossar cigarr.
Det finns bilder på min pappa som barn. Och på min pappas pappa. Och på min pappas pappas pappa. Och min farmors mormor.
Det finns bilder på människor som ser ut som hämtade från en Astrid Lindgren saga som sitter framför små torp och dricker kaffe.
Vilka var de? Hur var deras liv? Var de lyckliga? Vad tänkte och kände de?
Flertalet av fotografierna är en bra bit över 100 år gamla och inte alla är märkta med namn och släktförhållanden. Känns märkligt att se människor på gamla bilder som man vet att man har en relation till utan att veta hur.
I kartongen låg också en hel hög med gratulationskort, bl.a. till farmors myndighetsdag och till hennes konfirmationsdag. Jag har inte hjärta att slänga de. Kanske för att hon själv sparat de hela sitt liv och då borde vara en del av hennes liv som var viktigt för henne. Om jag slänger korten slänger jag liksom en del av henne. Det går inte. De ligger kvar och luktar gammalt och unket och blir lite gulare och skörare för vart år som går.
I kartongen ligger också en liten påse med gamla utländska mynt. I en annan påse ligger ett trettiotal nycklar som ingen vet vart de leder. Roligast i kartongen är en gammal dekoktbok med huskurer. Ammoniak mot nästäppa och urin mot kliande eksem är bara några exempel.
På natten drömde jag om farmor. Jag minns inte om vad mer än att det handlade om just den där kartongen och allt som fanns sparat i den. Nu kommer jag aldrig att kunna göra mig av med den.
Mamma berättade en gång att hon drömt om farfar (som gick bort när min pappa var ung), att han kommit till henne och sagt ett nummer. Sedan dess var hon övertygad om att om det numret någon gång skulle dyka upp så skulle det vara på ett lotteri och numret skulle leda henne till storvinsten!
Jag önskar hon hade skrivit ned det där numret för nu är även hon borta och en eventuell vinst med henne! ;-)
torsdag 5 mars 2009
Min nya kompis
Idag smet jag in på Elgiganten en snabbis efter ett supporteruppdrag. Har länge lovat minsta dottern en mobil. Hon hade iofs en mobil, en gammal begagnad, men den tappade hon bort. Kom på att det faktiskt var mitt allra första privata mobilinköp någonsin.
Vi hade kikat lite på nätet innan så jag visste vad hon ville ha. En "lagom" mobil; fint yttre, billigt pris och lagom avancerad för en 11-åring helt enkelt.
Snabbt dök en säljare upp. Till min förvåning måste jag säga för jag är inte van vid att säljare dyker upp över huvudtaget på Elgiganten. Men nu gjorde han det. Supertrevlig och med något bekant över sig som jag aldrig kunde sätta fingret på vad det var. Faktiskt var han så trevlig att det kändes som om vi fick "kontakt". Men det kunde iofs ha berott på att han 1)ville sälja 2)jag hade en Xperia i fickan.
"Är du nöjd med den där?" frågade han nyfiket.
"Njae..." sa jag, "det är det där med kalendern som jag inte är så jättenöjd med"
Han frågade genast vad jag menade och jag visade och så hände det... en magisk fingerrörelse som jag inte ens visste att man kunde göra löste mitt lilla problem. Fantastiskt! Säljaren hamnade genast på ett par plus till!
Och så fixade han dotterns mobil och så att hon fick behålla sitt gamla nummer. Det visste jag inte ens att det gick att göra - jag trodde att jag skulle vara tvungen att spärra det gamla och fixa ett nytt!
När jag gick därifrån kändes det som säljaren och jag var kompisar och jag var mäkta nöjd med lösningen ny mobil gammalt nummer. Faktiskt kände jag mig lite cool också. Jag har ju trots allt en Xperia! OCH kan använda kalendern!
Vi hade kikat lite på nätet innan så jag visste vad hon ville ha. En "lagom" mobil; fint yttre, billigt pris och lagom avancerad för en 11-åring helt enkelt.
Snabbt dök en säljare upp. Till min förvåning måste jag säga för jag är inte van vid att säljare dyker upp över huvudtaget på Elgiganten. Men nu gjorde han det. Supertrevlig och med något bekant över sig som jag aldrig kunde sätta fingret på vad det var. Faktiskt var han så trevlig att det kändes som om vi fick "kontakt". Men det kunde iofs ha berott på att han 1)ville sälja 2)jag hade en Xperia i fickan.
"Är du nöjd med den där?" frågade han nyfiket.
"Njae..." sa jag, "det är det där med kalendern som jag inte är så jättenöjd med"
Han frågade genast vad jag menade och jag visade och så hände det... en magisk fingerrörelse som jag inte ens visste att man kunde göra löste mitt lilla problem. Fantastiskt! Säljaren hamnade genast på ett par plus till!
Och så fixade han dotterns mobil och så att hon fick behålla sitt gamla nummer. Det visste jag inte ens att det gick att göra - jag trodde att jag skulle vara tvungen att spärra det gamla och fixa ett nytt!
När jag gick därifrån kändes det som säljaren och jag var kompisar och jag var mäkta nöjd med lösningen ny mobil gammalt nummer. Faktiskt kände jag mig lite cool också. Jag har ju trots allt en Xperia! OCH kan använda kalendern!
torsdag 26 februari 2009
Bortblåst!
Idag när jag kom till jobbet slog jag som vanligt på datorn och satte mig sedan för att logga in på min Outlook. Min Outlook är min universala lösning, där har jag koll på alla mina ärenden, mina dagar, uppgifter som ska göras, uppgifter som gjorts, människor jag har kontakt med o.s.v. Jag har loggat in på samma e-postkonto i min outlook varje dag de senaste 5 åren. Döm om min förvåning när lösenordet var som bortblåst ur mitt huvud! Hur jag än vred och vände på siffror och bokstäver så kom det inte till mig så där som det alltid brukar göra. Det brukar ju alltid liksom bara sitta i fingertopparna. Men icke! Inte en tillstymmelse till förnimmelse dök upp. Istället envisades ett av församlingarnas lösenord att hänga sig fast och pocka på uppmärksamhet.
Den totala glömskan kan ha berott på morgonens kaos. 14-åriga dottern åkte ut till Skärgården tillsammans med fyra kompisar. Ensamma!
En av kompisarna sov över hos oss och de andra tre kom strax före kl 8. När de alla var samlade var de minst sagt exhalterade över matkassar, dvd-filmer, klädbagar och val av skor. Man kan bli yr och förvirrad av mindre.
När de gått lade sig lugnet och jag själv nådde äntligen fram till ytterdörren för att smita iväg till jobbet i min inte alltför pigga "Mygga" (en Toyota Starlet -87) som är värd ett kapitel i sig.
Jag gav till sist upp försöken att komma åt min e-post och gick istället iväg och fikade. Då, när jag satt där och sippade på mitt rykande heta kaffe, kom lösenordet till mig som en uppenbarelse! Vad är det som händer i hjärnan egentligen när det blir så där?
Den totala glömskan kan ha berott på morgonens kaos. 14-åriga dottern åkte ut till Skärgården tillsammans med fyra kompisar. Ensamma!
En av kompisarna sov över hos oss och de andra tre kom strax före kl 8. När de alla var samlade var de minst sagt exhalterade över matkassar, dvd-filmer, klädbagar och val av skor. Man kan bli yr och förvirrad av mindre.
När de gått lade sig lugnet och jag själv nådde äntligen fram till ytterdörren för att smita iväg till jobbet i min inte alltför pigga "Mygga" (en Toyota Starlet -87) som är värd ett kapitel i sig.
Jag gav till sist upp försöken att komma åt min e-post och gick istället iväg och fikade. Då, när jag satt där och sippade på mitt rykande heta kaffe, kom lösenordet till mig som en uppenbarelse! Vad är det som händer i hjärnan egentligen när det blir så där?
torsdag 19 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)